den ständiga oron...

Att ha barn det ar att ständigt oroa sig. det börjar redan innan man blir gravid. 
Kan jag fa barn, hur lång tid kommer det att ta. Tar det inte på första försöket har man nästan fyllt i adoptions papprena. 
När man väll blir gravid då tror man inte riktigt att det är sant. Hur många graviditets tester kan en nyligen gravid första mamma göra innan första besöket på MVC?
Dom första 12 veckorna tillbringar man i skräckblandad förtjusning. Känndes det inte lite konstigt. Ska det vara så här nu mår jag inte illa längre tänk om någonting har hänt? Efter vecka 12 då kan man lugna ner sig lite, men det varar inte länge för tänk om något skulle hända nu. Nu har man en bebis i magen den sparkade i går men inte i dag. Och förlossningen hur ska det gå? När den lilla krabaten väl kommer ut. Tillbringar man dom första 6 månaderna med att oroa sig över plötslig spädbarns död. Ska dom sova på rygg, men han sover ju bättre på mage. Vad är mest värt, lite sömn för egen del och en bebis på magen. Eller ska man hålla sig till att dom ska ligga på rygg? Sen börjar dom krypa och gå riva och dra i saker. Lägenheten blir nu en borg en fästning som måste förstärkas, trappskydd, halskydd, toalettspärrar, spiskydd, skåpsspärrar. Ja herregud ungen kan ju ta livet av sig. Ju äldre dom blir dessto större problem. Tänk om dom inte trivs i skolan, blir mobbade, kidnappade på vägen hem. vad som väntar efter 13 vågar jag inte ens tänka på.  Men all oro till trots barn är det mest fantastiska man någonsin kan få. En total ego kick, för du älskar ingen så mycket som dina barn och aldrig får du så mycket kärlek tillbaka.  I love you.

Kommentarer
Postat av: Nina L

Fint skrivet :-)

2008-11-26 @ 20:20:41
Postat av: Malin

Tack... det värmer

2008-11-26 @ 20:26:37
Postat av: cissi

wow! sa ratt du har! kram!

2008-11-27 @ 12:49:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0