Malin

Jag ar sa lycklig. Kan faktiskt knappt beskriva det jag vaknade i morse med en stor lyckoklump i magen.
Nar det kanns som att man bara vill grata for att man ar sa lycklig.
Jag trodde aldrig att jag skulle traffa nagon som fick mig att kanna sa har.
Det ar helt galet i bland tittar jag pa honom nar han sover och tanker. Det har ar ett skamt, en drom snart kommer jag vakna upp det kan inte vara pa riktigt det ar for bra for att vara sant.
Jag fragar mig om jag nagonsin innan har alskat nagon.
Eller sa kanske det finns olika sorters karlek och att den karleken jag kanner nu var reserverad bara for Ken.  

Kan inte ens satt ord pa varfor jag har fallit sa huvudstupa for den har Amerikanen, kanske for att han alltid ar sa glad och tokig. 
Att han aldrig blir arg. (Ja jag fattar det kommer inte vara for evigt).
For hans vackra bruna ogon. Hans helt galna upptag och ideer, att han tycker det ar helt normalt att shota lite tequila en sondag formiddag. 
Dom miljoner fraknar som tacker hans kropp.  
Att han alskar mig for den jag ar. Att jag kan vara mig sjalv.
Att han far mig att kanna mig glad lycklig och omhandertagen utan att kanna mig idiotforklarad. 
 
Hans rost, hans otroligt charmiga sota dialekt.
Hur jag smalter som smor nar han  sager saker som "I will look after you babe.. " och jag kanner mig som hon ni vet i Dirty Dancing.  
Att han ar helt normal, enkel och okomplicerad, att han ar slarvig och glommer och lasa dorrar, missar flyg, inte hetsar upp sig. Inte for snobbig inte for bonnig.
Att han uppskattar mig, att han inte ar sa fortjust i shopping, att han gillar sport. Att han ar en MAN helt enkelt.  

Jag ar lite fatalist jag tror pa odet att allt har en mening. Att allt som hander i livet aven om det i bland ar sa vansinnigt svart, jobbigt och gratt att allt har en mening. 
Det kanns som att jag aker bergodalbana utan att se slutet. Fran att ha matt sa daligt, kannt mig sa ensam, oalskad och bortglomd, till en separation.  Ja det gar ju heller knappt att beskriva jag trodde nog jag skulle skita pa mig. Hur i helvet klarar man sig sjalv nar man alltid har haft nagon ?  Ensam med 2 jobb inget jobb ingen bostad och dessutom i ett annat land.  Latt att glomma bort det dar sista ibland. Visst London ar hemma men det ar INTE trygga Sverige. 
Sa jag tanker jag har tagit mig fran det till det har. Vissas liv ar som en gamn gra massa, men mitt liv det har aldrig varit sa det ar antingen back svart, eller bubbelgums rosa.


Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå
Är jag bortom tankarna och orden, där finns inget jag måste förstå
Utom att kroppen är tung mot vår mark
Att himlen är blå och jag är lycklig och stark

Jag trodde sanningen kanske fanns i en bok
Jag hade fel så jag sökte runt hela jordens klot
Jag irra kring efter färdiga svar
Jag gjorde allt men det här är det enda svar jag har, att

Jag trodde lyckan nås genom vånda och slit
Jag offra svett och tårar för att finna vägen hit