Malin

Jag beundrar manniskor som har kriser i forhallanden och som kommer over dom. Ni ar starka och beundrandsvarda. Hur gor man. Pratade med en kompis i dag och jag vet inte riktigt hur man gor. Hur kommer man over alla taskiga saker som har sagts glommer man bara bort det eller hur gar man vidare? Kommer det inte alltid vara samma sak? Jag vet inte.

Jag onskar jag kunde glomma mera och bara soppa saker och ting under mattan men det ar antagligen inte ratt det heller. Min praktik far mig attt bli lite latt filosofisk och jag ser pa vissa saker pa ett helt annat satt. Vilket bra fantastiskt liv jag har och vad mycket manniskor det finns dar ute som inte har nagonting alls, ingen bostad, ingen utbildning, ingen tro pa sig sjalv, inga mal. Dom ar helt vilsna ensama utan nagon som stottar och hjalper. Dom ar sa vilsna och borta sa dom inte ens forstar vad dom gar miste om. Det ar enkelt att tanka ”ryck upp dig, skaffa ett jobb sitt inte hemma och dra. Motionera at battre gor nagot med ditt liv. ”

Men det ar tyvarr nog inte alltid sa enkelt,  och ja jag vet for vissa att vaxa upp under skit gor att man kampar annu hardare. Och nu menar jag inte ” skit- ahh jag har lite anknytnings problem med min mamma, jag menar alkhol, droger misshandel, inlarnings svarigheter, mentalt handikappade. Skit svar uppvaxt hur tar man sig ur en sadan loop och gor nagot vettigt av sitt liv?  Jag tanker for mycket och ar alldeles for kanslig. Men jag alsakar min praktik och det ar UNDERBART att for forsta gangen i mitt langa liv gora nagot for BARA mig och ingen annan.


Jag far ofta fragan hur klarar du av att inte se dina barn pa en vecka, svar det gar ofta bra men nu saknar jag dom som en tok. Kanske for att vi hade det sa lungt mysiigt och avslappnat hemma forra veckan utan tv stress och press och massvis med harlig nedkopplad kvalitetstid. Rakel blev sjuk i Torsdags, feber igen. Trodde forst det var scharlakansfeber for det gar i skolan. Men hon har ine fatt nagra utslag annu sa antagligen inte.  Men det ar det varsta att lamna ifran sig sjuka barn. Allt jag vill ar att ta hand om dom, sova tillsammans, vakna med en varm liten hand runt min hals.  Gosa sniffa lukta pussa krama, kolla tempen, badda dom pa varma pannan och ta hand om mina sjuklingar. Men det kan jag inte nu. Nar dom ar hemma hos pappa och inte ens far sova i samma sang stackars barn. Visst logiskt dom ar sakert helt ok, men det river i mitt hjarta. Och sa maste jag lipa lite over det varje kvall nar jag kor hem efter jobbet.

Ps pappa, jag har kopt en micro nu, sa nu kan jag micra havregrynsgroten puss du ar bast.