Malin

Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.

Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.

Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.

Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska.

Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta.

Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det! För att vi var alltid ute och lekte.

Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända.

Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.

Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus!

Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.

Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord. Och inte fortsatte maskarna att leva i magen!

Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.

Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.

Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen.Otroligt, eller hur?

Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm!

Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer.

Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta! Om du är en av dem så; Grattis!

Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan advokater och myndigheter reglerade ditt liv för "ditt eget bästa"?

Ibland känner man sig lite lätt personlighetskluven. Som två helt olika personer som lever helt olika liv fast i en kropp. 

I bland känner jag mig som Sara sa som mumin mamman.

Moominmamma is married to Moominpappa and is the mother of Moomintroll. She very rarely gets cross and takes even the most distressing circumstances (such as the arrival of a comet, or being washed away by a flood) in her stride. Moominmamma would permit anything to her child and his friends, even smoking (she says it's good for the stomach). Moominmamma is almost never without her handbag, which contains essentials like woolly socks, tummy powder, and bark. She makes bark boats every summer, and the first one goes to her favorite.   

Men oftare kanner jag mig nog lite mera som lilla My. Vet inte vad som ar bast. 

Little My  is a character in the Moomin series of books by Tove Jansson.  She is a small, determined and fiercely independent Mymble. When she wants something done, she does it straight away. She is very aggressive and totally disrespectful, but can be a good friend. She has a brash personality which is questionably due to her own awkwardness. She is the Mymble's Daughter's younger sister. She is eventually adopted by the Moomin family.

I dag pa lunchen hade vi en diskussion om vanskap, mellan flicka pojke, pojke flicka. Och att det oftast ar svart att ha riktiga vanner av det motsatta konet om man inte har traffats nar man var riktig unga. For att det oftast alltid finns nagot som ligger och skvalpar under ytan. En av killarna hävdade att det gick bra om man inte gillade hennes personlighet. Men hur manga ar man kompis med om man inte tycker om deras personlighet? Det ar ganska intressant, tror jag har levt i en lite bubbla dar jag trott att om man lever i ett forhallande då håller man sig till den personen och sa var det klart, att snesteg tillhörde undantagen. Jag ar inte riktigt lika säker längre. Det kanns som att alla man känner, pratar med och träffar alltid har nagot halvt osmidigt vid sidan av eller har haft. Jag dömmer inte pa nagot sätt den som är med en redan upptagen person för jag tycker det är upp till den som är i ett förhallande att avgöra. Men jag förvanås av hur manga som svinar runt, helt utan att blinka eller som inte ens verkar bry sig. Något jag skulle ha svårt för. Jag förstar inte riktigt. Jag skulle kanske ha mera förståelse för någon som varit gift i 30 ar blev uttrakad och inledde en affär. Men dom som strular runt efter 1 eller 2 år med sin flickvän/ Pojkvän innan dom ens har gift sig fått barn och stadgat sig. Det känns ju bara sa fruktansvärt meningslöst. För om den dörren har öppnats efter låt oss saga 1år, hur kommer det då vara efter 30år. Knappast att det kommer att fungera och vad är då meningen med det hela? 

Men det är väll som med mycket annat har man en gång oppnat dörren och börjat är det svårt att sluta. Överhuvudtaget känns ju hela grejen med livslångt commitment valdigt överreklamerad for det funger ju inte i 9 fall av 10.(Åhh vad bitter man kan bli)  Sa varfor ska man halla på. Varför inte bara ha roligt det som händer händer, och inte tänka så mycket. *(later bra i teorin, jag onskar jag kunde vara mera sådan) Jag far vall ova lite mera pa min lilla My sida. 

I New-york city har det öppnat en butik som säljer äkta män.
Dit kan kvinnor gå för att finna sig en man, och vid ingången står följande instruktion.
 
Du kan endast besöka denna butik en gång.
Det är sex våningar med stigande pris på produkterna för varje våning.  
Du kan välja en produkt från en våning, eller så kan du välja att gå upp en trappa.
Dock får du aldrig gå tillbaka ner en våning, bortsett från att lämna butiken.
 
En kvinna går till butiken för att finna sig en man. På varje våning står en skylt:
 
Första våningen : Dessa män har fast jobb.
Hon är intresserad men fortsätter uppåt.
 
Andra våningen: Dessa män har fast jobb och älskar barn.
Det är bra tänker hon, men jag vill ha mer så hon fortsätter uppåt.
 
Tredje våningen: Dessa män har fast jobb och älskar barn samt har
ett extremt bra utseende.
Jösses tänker hon men fortsätter uppåt.
 
Fjärde våningen: Dessa män har fast jobb och älskar barn, ser sinnessjukt bra ut
samt hjälper till med hushållsarbetet.
Åååh underbart, vad ska jag göra tänker hon, men går vidare uppåt.
 
Femte våningen: Dessa män har fast jobb och älskar barn, ser sinnessjukt bra ut
samt hjälper till med hushållsarbetet och är mycket romantiska.
Hon är såååå frestad men väljer att fortsätta till sista våningen.
 
Sjätte våningen: Du är besökande nummer 31.456.012 på denna våning.
Det finns inga män på denna våning. Den existerar bara för att bevisa att det aldrig går att tillfredsställa kvinnor. Tack för besöket. 
 

För att undgå att bli beskylld för könsdiskriminering har butiksägaren öppnat
en "ny hustru"- butik tvärs över gatan.
 
Första våningen har kvinnor som älskar sex
 
Andra våningen har kvinnor som älskar sex, har pengar och tycker om öl.
 
Våning tre, fyra, fem och sex har aldrig haft några besökare.

Gick ner pa lunchen i dag for att kopa mig en ny telefon, sen min gammla har blivit avstangd. Det kanske ar lite magstarkt att be sitt X att betala for sin foredetta frus telefon. Hursomhelst sa gick det inte som jag hade tankt mig. Eftersom jag inte har ett engelskt kredit kort utan "bara" ett svenskt sa blev jag inte godkannd. Man kunde ju tycka att i dagens hogteknologiska sammhalle att det inte skulle spela nagon roll. Men nar man bor i ett land som inte ens har ID kort utan man maste legitmera sig sjalv med en gammal elrakning kanske man inte ska forvanta sig mera. Sa nasta vecka maste jag ga till banken och uppgradera mig sa jag blir kredit vardig.  En kollega pa jobbet erbjod sig faktiskt att ga ner och signa upp pa ett abonnemang at mig, men fragan ar bara vad han vill ha tillbaka i gen galld. Sa dar sa jag pass. Men dom ar gulliga har pa jobbet, valdigt engagerade i min trasiga bil tex. Sa nu vet jag vart jag ska ta den och hur mycket det ska kosta. Och pappa hade ratt som alltid. Det ar nog tandningen. Tror dom kanner att dom maste ta hand om mig nar jag ar vilsen. Nej jag vet jag kan ocksa vara vilsen ibland.