Malin

Det som ar jobbigt med att aka bort sa dar, nej usch jag ska inte klaga alls men det ar att det ar hart att komma tillbaka till verkliga livet, jobb, ekonomi och vardag.

Jag saknar mina små älsklingar sa det river i bröstet. Det känns sa totalt meningslöst att sitta på jobbet och missa deras uppväxt.

Det ar något jag ständigt dividerar med mig själv, ar det vart det? Ska jag jobba mindre, få mera kvalitetstid, eller forsatta.

Det ar svart att vara borta från dom varje dag mellan 07.30 och18.00,  komma hem varje dag och forsoka vara pigg mamma. 

Visst jag har mina "lediga" veckor också. Men da ska jag ju hinna med allt det dar andra. Herregud hur mycket tid har inte vuxna människor utan barn. Hur svart kan det vara da att hålla den balans gången uppe mellan, vänner och pojkvann. Just nu känns det som jag har 14 dagar i månaden som jag njuter av mina barn och 14 dagar i månaden jag ska hinna med ALLT annat. 

Da tanker ni som har barn heltid, men ja da? Ja men ni ar två, nar jag har barnen da har JAG BARA barnen. Men sen finns det ju dom dar super mums som har BARA barn HELA tiden, och hur du klarar dig ar for mig en gata.  Min taktik har for den senaste tiden varit, 14 dagar med barnen, super mamma, diska, stryka, städa, laga goda middagar,betala rakningar göra roliga saker på helgen. Och sen nar jag ar utan barnen ar det som jag går under jorden gömmer mig i sanden slickar mina sår och skiter i allt. For jag orkar inte. Orkar inte umgås och vara social med andra lyckliga kärnfamiljer. Som igentligen inte bryr sig ett skit om mig.

Jag håller med min kusin Fy fan for alla ytliga människor.

Det fungerar ju inte alls. Men det ar sa svart visst kan det verka glassigt att aka på semester osv. Men jag har förlorat min familj. En familj jag inte vill ha tillbaka.

Men från och med nu kommer det alltid bara att vara jag. Nu ar jag ensam. Jag och mina ungar. For oavsett vem jag träffar och hur mycket L alskar mig och mina barn. Sa ar det ju inte hans.

I bland tanker jag bara VARFOR varför slog ingen något hart i huvudet på mig, gå och gifta sig och skaffa barn nar man bara ar barnet inte konstigt man far psykos..

Nar jag ar 50 kommer jag vall springa runt i leopard tanga och alta min förlorade ungdom.

Jag saknar min stora älskling som ar i Rio på svensexa vecka. Jag saknar honom sa dar mycket som man gjorde nar man var 15 och nykar. Jag skulle kunna skriva km langa kärleks brev till honom varje dag. Det ar första gången vi ar borta i från varandra på det har sättet. Och tanken på att han larvar runt med 5 killar kompisar på stripp klubbar i Rio, gör det inte bättre.

Men han har varit sot ringer och textar. Och jag litar verkligen på honom det gör jag. Det ar bara konstigt att vara helt ensam. Nar var jag det sist typ aldrig hant innan.

Sen gnager det lite han kan gå ut med dom till kl 04.00 på morgonen 4 dagar i rad men nar vi ute sist. Eller rattare sagt varför går inte jag ut. Varför kan inte jag aka till Rio på tjej semester

en vecka. Livet ar orättvist i bland.